Svenskhet
"Att vara kulturellt svensk och ha anammat svenskheten - det är att vara svensk" säger somliga. Att känna något för det här landet är att vara svensk, enligt mig. Oavsett vad du känner. Och även oavsett ditt ursprung, din religion eller om du tycker om att dricka snaps på midsommarafton. Din besvikelse över utgången av valet är väl bevis nog att du är svensk? Du har ju bevisligen intresse av vilka politiska partier som har majoritet i landets riksdag.
Att vara svensk för mig är inte att känna att 'svensk' är min identitet. För vilken idiot som helst måste ju förstå att alla människor är olika på i princip alla tänkbara punkter. Man håller inte på samma fotbollslag, man lyssnar inte på samma musik, man tycker inte om samma tv-program, man har inte samma religion eller samma födelseort. Så rimligtvis kan ju inte alla svenskar ha samma identitet. Vi är människor, inte lämlar. (No offense to all lemmings)
Men sen ska tilläggas att det i Sverige blivit alltmer vanligt att man ska stämpla folk med olika identiteter. Och det är något utav det värsta jag vet. Att man - i vissa fall till och med baserat helt och hållet på vad som möter ögat - ska kategorisera och dela upp människor. Många har helt enkelt inte orken att tänka längre eller djupare än de ytliga attributen hos en människa. Och det är därför någon som exempelvis jag får stå ut med att bli kallad invandrare dag in och dag ut - fastän jag är född i Solna. Och det lustiga är att många utav mina vänner som har två svenska föräldrar flera gånger förkunnat för mig att 'blatte' är en personlighet och inget annat. Att vara blatte till utseendet är ju evisligen någonting du inte kan påverka - men i övrigt (när folk lärt känna dig) så är blatte egentligen en livsstil. Konstigt det där.
Så frågan är ifall det är så överraskande att en politiker talar om muslimer som om de alla vore likadana? Folk går ju omkring och säger att alla hårdrockare är si eller att alla hiphopare är så. Att någon som regelbundet går till Stureplan på helgerna är en viss personlighet. Att Söderfolk lever på ett visst vis, och att vi Sumpanbor är som vi är. Eller att alla AIK-supportrar bara är ute efter att slåss mot oskyldiga goa fiskluktande Götlllaaaborgare.
För själv har jag tänkt på hur SD fick i snitt var tioende röst i Skåne och Blekinge medans de bara hade runt tre procent i Stockholm. Hur alla skåningar ser på danska tv-kanaler istället för svenska, hur de hatar Stockholm och hur de pratar med en dialekt som nästan borde klassas som ett annat språk. Och lägg därtill att de har en egen flagga där vårat gula kors klär en röd flagga och inte en blå. Framförallt att de känner sig mer hemma hos de främlingsfientliga, muslimhatande danskarna än hos de öppensinniga, kosmopolitiska och toleranta svenskarna. Så frågan är, är islam det största hotet mot Sverige eller är skåne det största problemet med Sverige?
Så här kunde jag lätt ha beskrivit allt, men det här är ju naturligtvis inte vad jag känner. För jag dömer inte ut hela skåne baserat på vad ett par individer, eller 10%, tycker och tänker. Jag älskar den andra delen av Sverige alldeles för mycket. Det Sverige där helt vanliga, icke-extremistiska muslimer och vanliga infödda Svenskar inte hatar varandra - trots att de kanske inte direkt är helt lika varandra.
Tack för ikväll och kärlek till er alla. Puss.
Elias Mikael Hemmilä
Blandade lördagsfunderingar.
Det är intressant hur många säger saker i stil med "man kan inte fira nationaldagen i Sverige utan att bli kallad rasist" eller "man kan ha en turkisk eller brasiliansk fotbollströja på sig, men har man en svensk tröja på sig blir man kallad rasist". Jag ska naturligvis inte tala för mer än de människorna jag känner - men jag har bott i det här
landet i 21 år nu, och jag kan inte komma på att jag hört någon kalla någon annan för rasist på grund av något av ovanstående. Jag har aldrig hört en invandrare kalla en svensk för rasist på grund av att han firat nationaldagen. Jag har själv blivit attackerad med såna här påståenen - som om jag på något sätt skulle vara emot 'Svensken'. Som om jag representerar 'ivandraren' i den eviga fighten mellan Svensken och Invandraren.
Kalla mig kanske naiv eller barnslig, men jag har ofta tänkt på att jag egentligen bara ser vanliga 'människor' och idioter. Jag ser människor. Människor som är helt vanliga i det avseendet att de inte håller på att döma andra människor baserat på sådana triviala skillnader som födelsestad, hudfärg eller religion. Sen ser jag idioter. Och ibland känns det ärligt talat som om det är outhärdligt. Allt jävla hat som finns i världen fyller mitt huvud tills det känns att det ska explodera.
Däremot känner jag mig lyckligt lottad att jag inte är som många andra. Det är egentligen ganska sällan jag drar av mig ödmjukhetsmanteln och blottar den Elias jag faktiskt är väldigt stolt över. "Be the change you want to see in the world" sa Mahatma Gandhi. Jag vet att det finns så mycket människor, framförallt i min generation, som faktiskt inte bryr sig. Som bara rycker på axlarna. Det handlar inte om att de politiskt sett har åsikter jag inte samtycker med - utan det handlar om att de inte tycker någonting alls. Jag bara önskar att den sida jag står på någon gång når ut till folket. Att folk någon vacker dag kan ha förståelse för hur det är att vara född i det här landet och älska det här landet lika mycket som alla andra - trots att man har två invandrarföräldrar. Jag har aldrig haft som ambition att tvinga på folk mina åsikter - snarare tvärtom. Jag vet att folk alltid kommer tycka olika, så istället för att sura om åsiktsskiljaktigheter så kan man ju faktiskt spänna upp öronen och försöka lära sig något av de som inte alls tycker som en själv.
Det finns så mycket ungdomar som jag - med invandrarföräldrar. Klart som fan känner vi oss kränkta och politiskt missnöjda. Ni kanske inte har förstått varför vi har gjort det? Ni kanske inte kommer hålla med oss när vi förklarar varför. Men om ni har hört våran version så har ni i varje fall expanderat era horisonter.
Hemskt ledsen för någon inläggsfri dag här i veckan. Ska göra allt för att det inte upprepas. Fortsatt trevlig helg.
Elias Mikael Hemmilä
Dag tre - 'U.K. Border Patrol ikväll på Kanal5'
Jag skulle verkligen vilja att du i någon eller några minuter funderar på en sak. När de första människorna började tassa omkring på den här jorden för jag-vet-inte-hur-många år sen fanns det ju naturligtvis inga länder eller landsgränser. Om det skulle finnas liv på en annan planet och de kom för att hälsa på oss här på jorden (jag vet hur det lät!) - tror du att de då skulle se på oss som en svensk, turk och en chilenare? Eller tror du att de skulle se på oss som jordmänniskor? (Nu vet jag att de kanske inte direkt kallar våran planet för jorden som vi, men ni förstår vad jag menar).
Så vad är ett land mer än en fylld vattenflaska i en swimmingpool? Det är vatten runt flaskan och i flaskan. Samma vatten. Men lite utav det är i en flaska. Begränsat. När folk inte tänker på detta är det lätt att börja hata. Lätt att säga att alla invandrare ska skickas hem. Den första människan som någonsin satt sin fot i Sverige, eller inanför den gräns som avser landet Sverige, vandrade ju bevisligen i landet. Invandrare. Jävla invandrare.
Hör gärna av er med era egna åsikter. Jag hoppas verkligen att ni funderar och så hoppas jag naturligtvis även att ni får en trevlig dag allesammans. Satan vilket underbart höstväder det har vart i Stockholm idag.
Kärlek
Elias Mikael Hemmilä
Dag två - kritisk brist på tolerans
Tänkte börja med att skriva om Bob Marley i några rader om det är lugnt. Sitter på kontoret i detta nu och lyssnar på hans "Redeptions Song" - så ni kanske kan förstå varför det är svårt att låta bli. Om hans klassiska citat "The people who were trying to make this world worse are not taking the day off. Why should I?". Det här sa han efter det att han blivit skjuten på morgonen samma dag han hade en konsert. Två dagar senare höll han konserten ändå. Om Bob Marleys tro om att man bokstavligt talat kunde bota rasism och hat genom att injucera musik och kärlek in i folks liv. (- Will Smith, I Am Legend). Jag tror att det aldrig är för sent eller för naivt att vilja injicera mer kärlek in i Sverige.
Tänkte fortsätta med att säga att den här bloggen aldrig kommer att handla om att jag inte respekterar folks olika politiska åsikter. Men det är svårt att fly sanningen - svårt att blunda åt att runt fem utav 100 svenskar indirekt sagt att de inte vill ha folk som mina föräldrar, alltså invandrare, i det här landet. Eller, ja - det ska vara 90% färre utav dem i varje fall. Det är svårt för mig att kunna bredda mitt leende denna i övrigt silikongråa morgon när vetskapen av att en barndomsvän, tjejen i kassan på ICA, mannen som körde tunnelbanan imorse eller min brevbärare faktiskt inte vill ha mina föräldrar här. Eller min farbror. Eller Zlatan Ibrahimovic föräldrar för den delen.
Hur som helst har det nu gått två dagar sedan valet och känslorna är i princip desamma. Jimmie Å, eller J-Dog som jag ibland kallar honom för, verkar inte ha sagt något nytt. "Vi är beredda att samtala med alla och samarbeta med alla". Undrar ifall han kommer tatuera in de orden på hans underarm.
Det jag fortfarande efterlyser är ju att komma åt de mer mjuka värderingarna. Som exempelvis vad SD tycker om att invandrare som kommit hit faktiskt ofta omstartat sina liv, skaffat familjer och barn. Barn som föds i det här landet - barn som per definition är svenska men har två invandrarföräldrar. Vi har svenskt pass och är svenska medborgare och det finns ett parti i riksdagen nu som vill motarbeta och begränsa våra föräldrars tillvaro på grund av deras ursprung och etnicitet. Ett parti som har rötter i rasism. Jag kan inte hjälpa att ibland känna hur den mest utvecklade människan ofta är den minst logiska. Man kan ena dagen skicka upp en satellit i rymden som kan zooma in möss på jordens yta. Nästa dag kan man säga att problemet med vårt samhälle är de människorna som är mest olika oss. De som vi inte delar religion med exempelvis.
Nej, för det är ju inte så ofta man hör en Sverigedemokrat säga att de vill stoppa buddhismens framfart i riket. Jag är ledsen att jag kan låta naiv, men för mig är det precis lika logiskt som att gå till val 2014 med att säg att alla som lyssnar på Maggnus Uggla i detta land måste stoppas. De sprider sig likt en cancer över detta rike - de sprider hemsk musik över hela landet och skämmer ut Sverige internationellt.
Men tänk efter noga nu. Det är ju ingen som skulle argumentera emot att det är okej att ha olika musiksmaker. Jag kanske inte tycker om Magnus Uggla men jag skulle aldrig ifrågasätta en människas rätt till att lyssna på honom. Så precis lika logiskt som det är att jag respekterar att du nu har röstat på SD så måste det ju vara att min tro på vad som händer efter döden inte är lik din. Eller att jag tycker om vanilj mer än choklad. Eller kanske att vi inte är födda i samma land? Vem som helst kan säga att man tror på en ansvarsfull invandringspolitik. Vem som helst kan säga att man vill bättra Sverige. Men jag måste säga, det krävs fan riktigt klumpig blindhet kryddat med en tesked tunnelseende för att i Sverige år 2010 uppriktigt talat säga att vissa invandrargrupper är problemet med landet. Det är skälet till att det är misär i Sverige. Vill verkligen minnas att någon tysk med sidoslick på 30-talet skyllde hela sitt lands misär på en och samma grupp människor. Han blev inte så populär...
Tack och kram, hörs mer i morgon.
Elias Mikael Hemmilä
Dag ett efter valet - mitt första inlägg.
Vad är en människa?
Någon som uppmärksammade Rädda Barnens nya kampanj 'livets lotteri'? Någon som någonsin slutit ögonen hårt och tagit ett djupt andetag innan man hoppat ifrån sin trampolin ner i den pool av i-landsproblem våran tillvaro består av? Över 6,5 miljarder människor på denna planet och vi är födda i Sverige med drygt nio miljoner. Lotto?
Vi är först och främst totalbefriade från att ha den oturen att moder jord jävlas med oss. Inga oväntade jordskred på tisdagmornar eller otrevliga tromber när det är dags för fredagsmys. Sverige har inte heller aktivt deltagit i något krig på jagvetintehurmånga års tid. De största politiska fienderna vi har är väl egentligen Norge och Danmark som tycker att vissa utav oss har attitydsproblem. Vi får uppleva magiska vita vintrar och bitvis stekheta somrar. Att ta ett andetag och andas in Svensk luft förorenar inte lungorna. Vi har rent dricksvatten. Visst har alla solar sina fläckar. I Stockholm så finns det hemlösa. Jag har alltid undrat hur många skyddsnät man måste ha fallit igenom för att ha hamnat i den sitsen - det ger jag mig inte in på nu. Men det känns som minst 23 skyddsnät. Eller något liknande. Hur som helst, många skulle nog anse att vi lever i ett nästintill perfekt litet sagoland.
Tänk dig då att vara född utan allt detta. Det är 42 'C varmt och din familj vandrar i mil för att förse dig med vatten för dagen - för lyckas de inte så kanske du inte ser morgondagen. Du är som vilket annat spädbarn som helst. Du är bedövande vacker och så oerhört oskyldig och ömtålig. Du behöver mat, vatten och mammas varma famn. Du är som ett uttryck för det absolut vackraste jag känner till och har upplevt - livet. Allt är upp och ner i ditt land. Riggade val och falska löften. Skottlossning, bombnedslag och mord. Avrättningar. Långt ifrån alla får gå i skolan, och de som får gå i skolan lär sig klart begränsat om våran värld. Censurerad undervisning. Vänner och bekanta har mördats, familjer splittrats och hem ruinerats. Det är kaos. Men ingenting är ditt fel. Du placerades på denna jord precis som Kalle. Kalle hamnade på det Karolinska sjukhuset i Solna i norra Stockholm. Du har inte gjort någonting fel men du har allt emot dig redan från början. Redan när du var i mammas mage.
Min pappa flydde ett Etiopien i spillror i slutet på 1970-talet och hamnade i Sverige. Det var på håret att han hamnade i Kanada. Han var en FN-flykting vilket innebär att Svenska staten inte betalat en krona för honom. Min mamma lämnade ett Finland i social halvmisär ungefär samtidigt. Hon kom hit för jobbmöjligheterna. De träffades, gifte sig och fick min storebror 1987 och sedan mig 1989. Där börjar min historia. Man kan säga att jag flätar
samman bägge ovanstående 'stereotyperna'. Men framförallt så är jag idag väldigt tacksam och lycklig över att jag är född och uppväxt i Sverige. Jag har fått alla möjligheter att bli upplyst och intellektuell, och gud ska veta att jag tagit vara på alla. Om ett parti som Sverigedemokraterna hade styrt Sverige under 70-talet hade inte mina föräldrar träffats. Min mamma hade nog utan bekymmer kunnat flytta hit från Finland, men min pappa hade fått det mycket svårare. Utomeuropeisk invandring är ju något SD kraftigt vill motarbeta. Den frågan jag tycker för få har tagit upp - varför är bara vissa invandrare invandrare i Sverige? Varför är inte en fransos, tysk eller britt invandrare? Varför är en irakier, etiopier eller chilenare det? Varför är vi inte alla lika mycket värda? Varför har jag blivit kallad för invandrare hela min uppväxt, både av vänner, deras föräldrar och av lärare? Jag vet att de flesta egentligen inte menar något illa. Men Elias är ju trots allt mulatt och heter Zewengel i efternamn. (Jag hade pappas efternamn tills jag blev tolv år, när mina föräldrar skildes så tog mamma tillbaka sitt flicknamn och jag och brorsan också - Hemmilä)
Jag träffar en tjej i en bar, vi börjar snacka och hon verkar jättetrevlig. Hon är ljushyad och heter Lisa, Jessica, Johanna eller Isabelle. Eller Karin, Victoria? Lisa? Ja, ni fattar. Vi snackar. Jag vet att hon reagerar på ett par saker, förutom det uppenbara som vad jag har sagt, vilka kläder jag har på mig och att jag har en kasett till örhänge. Hon reagerar på att min svenska är perfekt. Hon reagerar på att jag har ett bredare vokabulär än henne. Hon reagerar på att jag har klara och tydliga åsikter och inte tycker det är intressant att diskutera vem som åkte ut ur Idol. Hon bara måste fråga den frågan jag hört säkert nittiosju tusen gånger och säkerligen kommer höra niohundrasextiotre tusen femhundraåttiosju gånger till; "Vart kommer du ifrån?". Jag svarar alltid Sundbyberg. "Nej men, vart är du född?" Karolinska sjukhuset i Solna. "Nej, men..." Där avbryter jag henne, ofast med ett skratt, och säger något i stil med "Jag vet vad du menar och det är lugnt. Jag är född i Sverige men min pappa är från Etiopien och min mamma är ifrån Finland". De flesta som hör den mixen rycker till och säger något i stil med "Men gud vad udda!" eller "Mammas död?!". Ja, mammas död, jag har både reaggaens hemland (Etiopien faktiskt) och Koskenkorvas hemland. Heile Gebreselassie och Nokia har bakat ihop något som blivit jag. Och jag lovar - på mammas död - jag hade inte vart lika intressant om jag hade sagt att mina föräldrar är irakier.
Det finns en anledning till varför folk använder "turk" som ord för allt som egentligen är lite mörkare än en svensk, har svart alternativt väldigt mörkbrunt hår och gärna skäggväxt i ung ålder. En invandrare är en invandrare, en blatte en blatte. I vissa fall har det till och med blivit en personlighetsfråga. Man kan se ut som en blatte, men uppträder man inte som en - ja, då är man ingen blatte. Svensken med två svenska föräldrar är inte van vid att ha samma färgstarka historia bakom sig. Jag tänker aldrig be om ursäkt för att jag säger att jag är stolt över mitt Finsk/Etiopiska ursprung. Precis som de flesta andra är. Mitt ursprung och ditt är inte det minsta likt. Är jag mindre svensk än dig för det? Är jag mindre människa än dig på grund av det? Är Sverige inte lika mycket mitt som ditt? Om min pappa skickas hem om fem år, tio år eller 30 år på grund av att han är en "börda" för Sverige nu när det är lugnt och stilla i Etiopien kommer jag se till att mina barn inte är stolta över sitt svenska ursprung. För det kommer vara en kall dag i helvetet före att jag i sådant fall bor kvar i det här landet.
Tack och peace för det första inlägget. Jag lovar att försöka mata ut mina känslor dagligen.
Elias Mikael Hemmilä.
