Svenskhet
"Att vara kulturellt svensk och ha anammat svenskheten - det är att vara svensk" säger somliga. Att känna något för det här landet är att vara svensk, enligt mig. Oavsett vad du känner. Och även oavsett ditt ursprung, din religion eller om du tycker om att dricka snaps på midsommarafton. Din besvikelse över utgången av valet är väl bevis nog att du är svensk? Du har ju bevisligen intresse av vilka politiska partier som har majoritet i landets riksdag.
Att vara svensk för mig är inte att känna att 'svensk' är min identitet. För vilken idiot som helst måste ju förstå att alla människor är olika på i princip alla tänkbara punkter. Man håller inte på samma fotbollslag, man lyssnar inte på samma musik, man tycker inte om samma tv-program, man har inte samma religion eller samma födelseort. Så rimligtvis kan ju inte alla svenskar ha samma identitet. Vi är människor, inte lämlar. (No offense to all lemmings)
Men sen ska tilläggas att det i Sverige blivit alltmer vanligt att man ska stämpla folk med olika identiteter. Och det är något utav det värsta jag vet. Att man - i vissa fall till och med baserat helt och hållet på vad som möter ögat - ska kategorisera och dela upp människor. Många har helt enkelt inte orken att tänka längre eller djupare än de ytliga attributen hos en människa. Och det är därför någon som exempelvis jag får stå ut med att bli kallad invandrare dag in och dag ut - fastän jag är född i Solna. Och det lustiga är att många utav mina vänner som har två svenska föräldrar flera gånger förkunnat för mig att 'blatte' är en personlighet och inget annat. Att vara blatte till utseendet är ju evisligen någonting du inte kan påverka - men i övrigt (när folk lärt känna dig) så är blatte egentligen en livsstil. Konstigt det där.
Så frågan är ifall det är så överraskande att en politiker talar om muslimer som om de alla vore likadana? Folk går ju omkring och säger att alla hårdrockare är si eller att alla hiphopare är så. Att någon som regelbundet går till Stureplan på helgerna är en viss personlighet. Att Söderfolk lever på ett visst vis, och att vi Sumpanbor är som vi är. Eller att alla AIK-supportrar bara är ute efter att slåss mot oskyldiga goa fiskluktande Götlllaaaborgare.
För själv har jag tänkt på hur SD fick i snitt var tioende röst i Skåne och Blekinge medans de bara hade runt tre procent i Stockholm. Hur alla skåningar ser på danska tv-kanaler istället för svenska, hur de hatar Stockholm och hur de pratar med en dialekt som nästan borde klassas som ett annat språk. Och lägg därtill att de har en egen flagga där vårat gula kors klär en röd flagga och inte en blå. Framförallt att de känner sig mer hemma hos de främlingsfientliga, muslimhatande danskarna än hos de öppensinniga, kosmopolitiska och toleranta svenskarna. Så frågan är, är islam det största hotet mot Sverige eller är skåne det största problemet med Sverige?
Så här kunde jag lätt ha beskrivit allt, men det här är ju naturligtvis inte vad jag känner. För jag dömer inte ut hela skåne baserat på vad ett par individer, eller 10%, tycker och tänker. Jag älskar den andra delen av Sverige alldeles för mycket. Det Sverige där helt vanliga, icke-extremistiska muslimer och vanliga infödda Svenskar inte hatar varandra - trots att de kanske inte direkt är helt lika varandra.
Tack för ikväll och kärlek till er alla. Puss.
Elias Mikael Hemmilä
Vilket bra inlägg!
Bra att du tar upp det här med att man omöjligt som vit västerlänning kan ha en "nationell" eller etnisk identitet.
"Att känna något för det här landet är att vara svensk, enligt mig. Oavsett vad du känner. Och även oavsett ditt ursprung, din religion eller om du tycker om att dricka snaps på midsommarafton. Din besvikelse över utgången av valet är väl bevis nog att du är svensk? Du har ju bevisligen intresse av vilka politiska partier som har majoritet i landets riksdag."
Väldigt träffande beskrivning. Jag tycker att vi måste vara ett föregångsland i den här frågan. I ljuset av din beskrivning av vem som är svensk blir frågan om huruvida illegala flyktingar ska ha rätt till vår välfärd en ickefråga - och det förstår alla vettiga svenskar.
Som föregångsland i dessa frågor skulle jag vilja att vi utökade den svenska välfärden till att även omfatta svenskar - med eller utan svenskt medborgarskap, som lever utomlands.
Jag menar, i förlängningen handlar det här om allas lika värde och ska man börja inskränka folks rättigheter att vara svenskar och omfattas av svensk välfärd, endast på grund av var de befinner sig i världen eller om de gått igenom en byråkratisk process för att få en papperslapp som intygar att de är svenskar, ja... Då är gaskamrarna inte långt borta.
Att vara svensk är till en början att tillhöra ett folk och därtill ett mycket gammalt folk. Mången förefaller detta vara en trivial och självklar sanning, men så är det alldeles icke. Det lilla ordet folk täcker en stor och egenartad verklighet. Ett folk är inte detsamma som summan av de individer, som bebo en avgränsad geografisk yta. Svenska folket är något ojämförligt större och högre än summan av de svenskar, som i dag bebo vårt land plus dem, som bo spridda i främmande länder. Det är enheten av de döda, de levande och de ofödda i oräknade generationer bakåt och framåt i tiden. Sverige är inte bara det land vi själva bebygga utan jämväl det land, där våra barn en gång få bo och våra fäder sova under kyrkohällen. De döda, både de namnkunnigaste och de namnlösa, leva bland oss i sitt verk och sin gärning och bestämma hela vårt sätt att vara såsom svenskar, att tänka, känna och vilja. Själva äro vi snart borta och ingen känner mera vårt rum. Men svenska folket skall leva efter oss som det levat före oss. Det betyder att vårt sätt att tänka, känna och handla som svenskar också är bestämt av hänsynen till de ofödda släkterna, att de verka som motivkrafter i vårt liv i dag. Vi nu levande, som för ett kort ögonblick representera svenska folket och ha att i en ödestid för vårt land bära ansvaret inför de hädangångna och de ofödda – vi äro blott löven på ett gammalt träd, som spricka ut om våren, vissna och falla av om hösten. Ingen räknar dem, ty det är trädets liv det kommer an på. Som medlemmar av ett folk äro vi något annat och mer än blott kortlivade individer, vi ha del i ett högre överindividuellt liv, som visserligen icke lever i någon abstrakt metafysisk rymd, som man ibland tänkt sig, men väl i oss och mitt ibland oss. Detta är orsaken till att den, som har en fast känsla av att tillhöra denna gemenskap mellan de döda, de levande och de ofödda, som ett folk är, kan om så skulle krävas offra det egna individuella livet för att det högre och större livet skall kunna räddas och värnas.
Mer Kärlek, Respekt & Förstånd! Tack för en vettig blogg.
http://www.youtube.com/watch?v=isUSnmOGg08
