Sverige, mitt Sverige!

Känslorna är naturligtvis extremt blandade. Det som slagit mig absolut starkast är att runt 5.7% av de drygt sju miljoner som röstade la sin röst på Sverigedemokraterna. Alltså över 300 000 svenskar som vill ha in Sverigedemokraterna i riksdagen. Det är mycket människor. Jag har hela det här året egentligen känt på mig att reaktionen kommer. Reaktionen på mycket. Reaktionen på en allmän misär som spridit sig landet över.

Vad är en människa?
Någon som uppmärksammade Rädda Barnens nya kampanj 'livets lotteri'? Någon som någonsin slutit ögonen hårt och tagit ett djupt andetag innan man hoppat ifrån sin trampolin ner i den pool av i-landsproblem våran tillvaro består av? Över 6,5 miljarder människor på denna planet och vi är födda i Sverige med drygt nio miljoner. Lotto?

Vi är först och främst totalbefriade från att ha den oturen att moder jord jävlas med oss. Inga oväntade jordskred på tisdagmornar eller otrevliga tromber när det är dags för fredagsmys. Sverige har inte heller aktivt deltagit i något krig på jagvetintehurmånga års tid. De största politiska fienderna vi har är väl egentligen Norge och Danmark som tycker att vissa utav oss har attitydsproblem. Vi får uppleva magiska vita vintrar och bitvis stekheta somrar. Att ta ett andetag och andas in Svensk luft förorenar inte lungorna. Vi har rent dricksvatten. Visst har alla solar sina fläckar. I Stockholm så finns det hemlösa. Jag har alltid undrat hur många skyddsnät man måste ha fallit igenom för att ha hamnat i den sitsen - det ger jag mig inte in på nu. Men det känns som minst 23 skyddsnät. Eller något liknande. Hur som helst, många skulle nog anse att vi lever i ett nästintill perfekt litet sagoland.

Tänk dig då att vara född utan allt detta. Det är 42 'C varmt och din familj vandrar i mil för att förse dig med vatten för dagen - för lyckas de inte så kanske du inte ser morgondagen. Du är som vilket annat spädbarn som helst. Du är bedövande vacker och så oerhört oskyldig och ömtålig. Du behöver mat, vatten och mammas varma famn. Du är som ett uttryck för det absolut vackraste jag känner till och har upplevt - livet. Allt är upp och ner i ditt land. Riggade val och falska löften. Skottlossning, bombnedslag och mord. Avrättningar. Långt ifrån alla får gå i skolan, och de som får gå i skolan lär sig klart begränsat om våran värld. Censurerad undervisning. Vänner och bekanta har mördats, familjer splittrats och hem ruinerats. Det är kaos. Men ingenting är ditt fel. Du placerades på denna jord precis som Kalle. Kalle hamnade på det Karolinska sjukhuset i Solna i norra Stockholm. Du har inte gjort någonting fel men du har allt emot dig redan från början. Redan när du var i mammas mage.

Min pappa flydde ett Etiopien i spillror i slutet på 1970-talet och hamnade i Sverige. Det var på håret att han hamnade i Kanada. Han var en FN-flykting vilket innebär att Svenska staten inte betalat en krona för honom. Min mamma lämnade ett Finland i social halvmisär ungefär samtidigt. Hon kom hit för jobbmöjligheterna. De träffades, gifte sig och fick min storebror 1987 och sedan mig 1989. Där börjar min historia. Man kan säga att jag flätar
samman bägge ovanstående 'stereotyperna'. Men framförallt så är jag idag väldigt tacksam och lycklig över att jag är född och uppväxt i Sverige. Jag har fått alla möjligheter att bli upplyst och intellektuell, och gud ska veta att jag tagit vara på alla. Om ett parti som Sverigedemokraterna hade styrt Sverige under 70-talet hade inte mina föräldrar träffats. Min mamma hade nog utan bekymmer kunnat flytta hit från Finland, men min pappa hade fått det mycket svårare. Utomeuropeisk invandring är ju något SD kraftigt vill motarbeta. Den frågan jag tycker för få har tagit upp - varför är bara vissa invandrare invandrare i Sverige? Varför är inte en fransos, tysk eller britt invandrare? Varför är en irakier, etiopier eller chilenare det? Varför är vi inte alla lika mycket värda? Varför har jag blivit kallad för invandrare hela min uppväxt, både av vänner, deras föräldrar och av lärare? Jag vet att de flesta egentligen inte menar något illa. Men Elias är ju trots allt mulatt och heter Zewengel i efternamn. (Jag hade pappas efternamn tills jag blev tolv år, när mina föräldrar skildes så tog mamma tillbaka sitt flicknamn och jag och brorsan också - Hemmilä)

Jag träffar en tjej i en bar, vi börjar snacka och hon verkar jättetrevlig. Hon är ljushyad och heter Lisa, Jessica, Johanna eller Isabelle. Eller Karin, Victoria? Lisa? Ja, ni fattar. Vi snackar. Jag vet att hon reagerar på ett par saker, förutom det uppenbara som vad jag har sagt, vilka kläder jag har på mig och att jag har en kasett till örhänge. Hon reagerar på att min svenska är perfekt. Hon reagerar på att jag har ett bredare vokabulär än henne. Hon reagerar på att jag har klara och tydliga åsikter och inte tycker det är intressant att diskutera vem som åkte ut ur Idol. Hon bara måste fråga den frågan jag hört säkert nittiosju tusen gånger och säkerligen kommer höra niohundrasextiotre tusen femhundraåttiosju gånger till; "Vart kommer du ifrån?". Jag svarar alltid Sundbyberg. "Nej men, vart är du född?" Karolinska sjukhuset i Solna. "Nej, men..." Där avbryter jag henne, ofast med ett skratt, och säger något i stil med "Jag vet vad du menar och det är lugnt. Jag är född i Sverige men min pappa är från Etiopien och min mamma är ifrån Finland". De flesta som hör den mixen rycker till och säger något i stil med "Men gud vad udda!" eller "Mammas död?!". Ja, mammas död, jag har både reaggaens hemland (Etiopien faktiskt) och Koskenkorvas hemland. Heile Gebreselassie och Nokia har bakat ihop något som blivit jag. Och jag lovar - på mammas död - jag hade inte vart lika intressant om jag hade sagt att mina föräldrar är irakier.

Det finns en anledning till varför folk använder "turk" som ord för allt som egentligen är lite mörkare än en svensk, har svart alternativt väldigt mörkbrunt hår och gärna skäggväxt i ung ålder. En invandrare är en invandrare, en blatte en blatte. I vissa fall har det till och med blivit en personlighetsfråga. Man kan se ut som en blatte, men uppträder man inte som en - ja, då är man ingen blatte. Svensken med två svenska föräldrar är inte van vid att ha samma färgstarka historia bakom sig. Jag tänker aldrig be om ursäkt för att jag säger att jag är stolt över mitt Finsk/Etiopiska ursprung. Precis som de flesta andra är. Mitt ursprung och ditt är inte det minsta likt. Är jag mindre svensk än dig för det? Är jag mindre människa än dig på grund av det? Är Sverige inte lika mycket mitt som ditt? Om min pappa skickas hem om fem år, tio år eller 30 år på grund av att han är en "börda" för Sverige nu när det är lugnt och stilla i Etiopien kommer jag se till att mina barn inte är stolta över sitt svenska ursprung. För det kommer vara en kall dag i helvetet före att jag i sådant fall bor kvar i det här landet.

Tack och peace för det första inlägget. Jag lovar att försöka mata ut mina känslor dagligen.
Elias Mikael Hemmilä.